Just nu känner jag mig bara som att mitt humör har fallit platt som en pannkaka ner i en bottenlös brunn typ..
Jag förstår inte varför jag får den här känslan, det känns som att ingenting är värt längre, ingenting är roligt, och det känns som att jag väntar på något. Jag kanske gör det, vem vet?

Haha nu låter jag värsta emo, men det är asjobbigt - Det går över tvärt när man gör något roligt, eller är med vissa personer, men sen när man kommer hem kommer känslan tillbaks.
jaja, jag får fundera ut vad det är och hoppas att dagen på församlingsgården imorgon kan pigga upp mig för ett tag i alla fall.

Tack och hej leverpastej.