Okej, jag ska inte klaga nu när vi äntligen har fått sol igen, men idag hade jag verkligen velat ha regn. Tänk vad mysigt, en promenad i regnet, sen komma hem, starta en bra film och bara mysa ner sig i soffan.

.. Jag får även lite dåligt samvete att det här är andra riktigt fina och soliga dagen som jag inte pallat gå ut, det är för varmt helt enkelt! Man måste typ vara på stranden för att man ska klara sig, där brukar det iaf blåsa lite och så kan man svalka sig i havet..

I alla fall, nu släpper vi allt väderprat, jag får ju bara dåligt samvete för att jag inte tar reda på de här fina dagarna. Nu hade jag istället tänkt prata om något helt annat, speciellt med tanke på förra helgens galna upplevelser färskt i minnet. Dock vet jag inte riktigt vad jag ska kalla detta ämne, men ni har säkert alla vart med om det. Växlande.. utstrålning?
Eller nåt sånt i alla fall, för har ni tänkt på det, vissa dagar är det som att man är luft. Ingen tittar på en, ingen hejar, folk som man till och med känner ser en inte, det känns som att man är osynlig. Medans andra dagar kan man inte gå tio meter utan att någon ger en respons på något sätt, hälsar, tittar på en sådär extra mycket, eller rent utav kommer fram och börjar snacka om vad som helst fast man aldrig sett personen förut ens. Det är riktigt klurigt det där, för, i alla fall för mig, så anstränger man sig ju inte extra för att det ska bli så, det bara kommer av sig självt. Ena dagen är man superpoppis, nästa dag är man en nobody i främlingars ögon.

Det tål att kluras på, hur kommer det sig?
Ingen som vet, ingen bry.
jalla peace
-- Sandra --