Jag blir galen.
Jag förstår inte varför, men på grund av någon himla anledning så blir jag typ stum så fort jag träffar dig. Helt sjukt jobbigt, och jag vet inte varför - blir jag nervös?
Nej, jag känner mig inte nervös, och jag har ingen anledning att bli nervös heller. Eller nu kanske jag har det, jag gör ju bort mig hela tiden, men jag blir bara helt tom, jag vet inte vad jag ska säga. Så fort jag pratar med dig är det som att alla ord och meningar bara försvinner ut ur hjärnan, det är inte jag som pratar. Det är någon annan som är socialt handikappad och inte vet hur man för ett samtal med en annan människa. Det är nästan så att man börjar leta hjärnan och oj! Där ligger den under soffan och blir uppäten av dammråttorna.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, det är inte meningen, jag förstår inte varför jag inte är mitt vanliga glada, spralliga jag när jag pratar med dig, förlåt för att jag blir en så tråkig och blåst person.

Haha, fast om du nu läser det här fattar du säkert inte ens att det är du.. eller jo, kanske?



+ Dom spelade reggaeton på Bik Bok. Då blev jag glad och stannade kvar och låtsades kolla på kläder.

- Otrevliga busschaufförer som alltid börjar köra iväg innan man ens hunnit ta första steget efter att ha plingat busskortet får bli dagens minus.