För ett år sedan låg jag lite halvseg i sängen, ville inget förutom att bara sova lite till. Sen hör jag min syster ropa "Sandra, Niclas är död"

Va? Vadå död, han kan ju inte vara död? Du måste skoja med mig. Det är inte ens ett roligt skämt!

Fast det var inget skämt, det var sant.

Och tårarna började rinna nerför kinderna.

Nu har det gått 1 år och saknaden är lika stor. Jag tänker på dig ibland, tänker tillbaka på alla minnen med dig. När vi var små och cyklade till skolan, guud vad vi retades med varandra. Jag tänker på alla tokiga saker som hände på skäret, och hur mycket du trasslade till det för mig och Hanna. Jag minns speciellt hur du vägrade att lämna in mobilen, vilka knep du hade.

Men trots att saknaden är stor så är det alltid med glädje jag tänker tillbaka på alla minnen. Det var så du var, en stor glädjespridare, och det är otroligt hur du sprider glädje än idag.

Ha det bra i himlen Niclas!

Vila i Frid.



-- Sandra --