Förra veckan var jag och min syster på bio, vi hade det trevligt, uppladdat med godis och allt sånt där bio-mys som hör till ni vet. Filmen var i 3D, så snygg-glasögonen var på, vi var taggade på att få se nån hunk och få uppleva äventyr.

Då det helt plötsligt hände. Ett hugg i bröstet.

Efter en enda snabb blick ut över folkhavet i biosalongen så ser jag en ensam man i 50-60 årsåldern sitta längst ut, långt upp på en rad. Ensam.

Mitt hjärta tål inte att se sånt där, ensamma människor. Man SKA inte behöva gå på bio ensam. Man SKA inte behöva gå på restaurang ensam. Man SKA inte behöva vara ensam överhuvudtaget. I alla fall inte ofrivilligt ensam. Och jag vet inte om jag ska se det som en gåva eller en förbannelse, men jag tror att jag har en egenskap som gör att jag ser dessa människor.

Det kan vara allt från en man som jag ser på stan, ett barn som går från skolan, en kvinna som är på ica. De finns överallt, och jag får ont i hjärtat bara av att titta på de.


.. Men är det kanske bara jag som är riktigt fördomsfull?
Jag menar, vem är jag att tycka synd om denna främling - jag vet ju inte ens någonting om denna person, och jag kan ju ha helt fel. Fem minuter senare kanske denne person står och kramas med sin käreste.


Hur det än nu ligger till, om jag har denna gåva eller om det bara är mina fördomsfulla tankar som gör att jag känner såhär, så är det jobbigt, och jag blir ledsen inombords åt denna människa, och allt jag vill göra är bara att gå dit och ge de en stor KRAM.

Får man krama främlingar?

-- Sandra --