Jag hatar att säga det här, men nu är det fan på rikt.

Det här var kanske inte den bästa morgonen i mitt liv så att säga, verkligen inte alls. Jag ligger där i min säng och försöker vakna till lite så hör jag Petra ropa från sitt rum, Sandra, Niclas är typ död!
Va?
Ja, Niclas Norgren, han är typ död!
Va?

Jag fattade inte. Jag ville inte fatta. Niclas, lillskiten jag har känt sen barnsben ungefär. Han var alltid den irriterande lilla skitungen som skulle cykla med mig hem från skolan och hålla på att retas med mig. Och jag retades tillbaka ofc, det var nästan som en liten hat-kärlek relation vi hade. Sen blev vi äldre, det blev dags för konfirmationsläger för honom och jag var hans ledare. Vem var det som hela tiden skulle vara tvärt emot? Vem var det som alltid ställde till med bus, snodde våra mobiler och gömde dom i hans säng? Jo, Niclas. Jag kommer så himla väl ihåg just den där stunden - där uppe i deras sovsal, jag och Hanna var typ desperata men icket.

Vi var inte världens bästa kompisar, det var inte så att vi brukade ringa och snacka osv, men när vi väl träffades så kändes det som att du var en person man kunde lita på. Alltid go och glad, och trots dina bus så var du verkligen god rakt igenom. Det känns konstigt. Du har alltid funnits där och liksom kommit och smågnabbat i bitar av mitt liv, men nu är du borta. Du kommer aldrig komma där igen, på cykeln, mitt i natten och vara överglad och.. ja, vara du.

Det är verkligen hemskt det här som har hänt, men jag hoppas du har det bra där du är nu..
Vila i frid!


Jag kommer sakna dig..! (christoffer persson)

http://vk.se/blaljus_artikel.jsp?article=309801&category=700

-- Sandra --